Ny rapport synliggör svensk klimatojämlikhet

Svenska utsläppsminskningar sedan 1990 har skett tack vare låg- och medelinkomsttagare. De tio rikaste procenten av befolkningen har knappt bidragit till utsläppsminskningen alls

Idag släpper vi på Oxfam en granskning av klimatojämlikheten i Sverige.

Rapporten baseras på research som genomförts tillsammans med Stockholm Environment Institute. Metoden och tidigare slutsatser publicerades i ”Carbon Inequality Era”, en bedömning av den globala fördelningen av konsumtionsutsläpp bland individer mellan 1990 och 2015.

I den nya rapporten granskas svenskars koldioxidutsläpp kopplade till konsumtion mellan 1990 och 2015, en period under vilken inkomstojämlikheten ökade och Sveriges totala konsumtionsutsläpp minskade med elva procent. Rapporten visar på en ojämlikhet i konsumtionsutsläpp mellan olika inkomstgrupper:

• De totala koldioxidutsläppen hos de 50 procent med lägst inkomst minskade med 16 procent medan utsläppen hos de 40 procenten i mitten minskade med 12 procent. Däremot förändrade de 10 procent med högst inkomst inte sina totala utsläpp nämnvärt – bara med en procent. Den rikaste procenten ökade sina utsläpp med 11 procent.

• Per capita-utsläppen minskade för alla grupper men även dessa var mycket ojämnt fördelade och den rikaste procenten minskade knappt alls sina per capita-utsläpp.

• För att klara 1.5-gradersmålet behöver den rikaste procenten i Sverige minska sina utsläpp med 95 procent på mindre än tio år, från 43 ton per person och år  Utsläppen för de rikaste 10 procenten behöver minska med cirka 87 procent från cirka 17 ton per person och år. Minskningstakten per capita för denna grupp behöver vara cirka 20 gånger snabbare än mellan 1990 och 2015. Däremot måste de med lägst inkomst lite mer än halvera sina utsläpp från cirka 4,5 ton per person.

Robert Höglund kommunikationschef på Oxfam Sverige säger:
”Klimatojämlikheten är stor både globalt och i Sverige. Vår konsumtion är ohållbar och ojämlik. Sverige behöver nu införa mål och styrmedel som säkerställer att både de totala utsläppen går ner till hållbara nivåer och att de som släpper ut mest också gör mest.”

Rapporten pekar på att den största skillnaden mellan inkomstgrupperna är att höginkomsttagare reser mer. Flygresor och bilåkande står för hälften av utsläppen för de svenskar som släpper ut mest koldioxid. Att svenskar köper allt större och tyngre bilar, som SUV:ar, är också en del av problemet.

Ett exempel på ett styrmedel som tar hänsyn till rättviseaspekten som lyfts i rapporten är avgift och utdelning: En extra avgift på särskilt utsläppsintensiva tjänster och varor – som på flygresor och tunga personbilar – skulle kunna införas där intäkterna sedan delas ut lika till befolkningen. De med höga utsläpp betalar då mer i avgifter än de får tillbaka, men de som har låga utsläpp får mer pengar i plånboken. En sådan åtgärd skulle både kunna minska utsläppen då det ger ekonomiska incitament till att släppa ut mindre, och öka klimaträttvisan då det är de med höga utsläpp som får betala mest. I Kanada har en variant av detta införts.

Oxfam pekar också på att Sverige och andra länder med historiskt höga utsläpp också har ett ansvar att betala för att motverka uppvärmningens effekter. Oxfam kräver i rapporten att låginkomstländer får tillgång till klimatfinansiering för att kunna bygga upp sina ekonomier på ett hållbart sätt och för att få stöd att hantera klimatkrisens effekter genom klimatbistånd, och att Sverige ger sitt klimatbistånd utöver det ordinarie biståndet på en procent.

Oxfam uppmanar också Sverige att säkra en rättvis klimatomställning inom landet och ta hänsyn till att de med högst utsläpp också måste minska sina utsläpp mest procentuellt, samt att sätta ett övergripande mål som garanterar att klimatpåverkan från konsumtion är nära noll eller nettonoll till allra senast 2050.