Alla länder drabbas av klimatkrisen, men vissa länder drabbas hårdare. Länder som är beroende av jordbruk och som befinner sig i varmare delar av världen är mest sårbara inför klimatförändringarnas negativa effekter. När den globala temperaturen höjs och vädermönster blir mer oförutsägbara ökar risken för skördeförluster, vilket gör maten dyrare. Låg- och medelinkomstländer, där befolkningen i större utsträckning arbetar inom jordbruk, drabbas hårt när extremväder såsom stormar, torkor och översvämningar inträffar.

Klimatförändringarna underblåser hunger och fördrivning i länder som är mest sårbara inför klimatförändringarna och som är minst förberedda för effekterna. Fattigdomen gör att länderna heller inte har råd att själva finansiera klimatanpassningsåtgärder.

Några av de länder som drabbas hårdast av klimatkrisen är Tchad, Centralafrikanska republiken, Eritrea, Kongo, Sudan, Guinea-Bisseau, Afghanistan, Mali, Sierra Leone och Madagaskar.

Alla människor kommer förr eller senare att drabbas av klimatkrisen, men människor som lever i fattigdom drabbas hårdast. Människor i fattigdom lever oftare i trånga, dåligt byggda hem, på mark som är sårbar för översvämningar, jordskred och extrem värme. De saknar ofta tillgång till air condition, som kan vara skillnaden på liv eller död.

Människor i fattigdom försörjer sig också i högre grad på jordbruk. Oförutsägbara odlingssäsonger, ihållande torkor och skadedjursangrepp leder till skördeförluster, som både förstör deras inkomst och källa till mat.

När klimatkatastrofer väl inträffar är människor i fattigdom också sämre utrustade för att kunna hantera dem. De har sällan besparingar eller försäkringar för att kunna bygga upp sina hem igen. När antalet klimatkatastrofer ökar tvingas samhällen att hantera en ny katastrof innan de fullt ut hunnit återhämta sig från den förra, vilket drar dem längre ner i fattigdom.

Både män och kvinnor drabbas av klimatkrisen, men på grund av sexism, fattigdom och könsroller drabbas kvinnor extra hårt.

• Kvinnor utgör 70% av världens människor i fattigdom, och bara det gör att kvinnor har det svårare. Kvinnor är också drabbade av ekonomisk diskriminering, som gör att de inte får samma lön som män och att de inte får äga mark på samma villkor. Det gör det oerhört svårt för kvinnor att säkerställa att det finns försäkringar eller nödpengar att använda när en klimatkatastrof inträffat.
• I många sårbara regioner har kvinnor och flickor det huvudsakliga ansvaret för att odla mat, ta hand om hushållet, hämta vatten och bränsle. När torkor blir allt mer intensiva måste kvinnor gå flera kilometer om dagen bara för att hitta rent vatten. Den tiden de lägger på det tar bort från tid som de hade kunnat lägga på utbildning, självständiga inkomster eller politiskt deltagande.
• Kvinnor utgör också 80% av alla de som tvingats lämna sina hem på grund av klimatförändringarna. Kvinnor löper större risk att dö under naturkatastrofer än män, då könsnormer begränsar deras chanser till att överleva. Till exempel får flickor inte alltid lära sig att simma, och kvinnor och flickor får inte lämna hemmet för att söka skydd utan en manlig släkting.
• Naturkatastrofer ökar också risken för exploatering och hälsorisker. Kaoset som en naturkatastrof leder till spänningar, vilket i sig leder till ökat våld i hemmet, trafficking och sexuella övergrepp i katastrofer och flyktingläger. När sjukhus förstörs av naturkatastrofer har kvinnor inte längre tillgång till mödravård eller mensskydd.

Långtgående diskriminering, exkluderande politik och geografisk segregation tvingar marginaliserade grupper att leva i högriskzoner, med färre resurser att skydda sig själva och att återhämta sig.
Urfolk är direkt beroende av sårbara ekosystem för mat, medicin och försörjning. Klimatförändringarna i sig och resursexploateringen hotar deras kulturella arv och hela sätt att leva. Trots att de långvarig kunskap om lokal klimatanpassning och hur naturen kan bevaras, utesluts urfolk ofta från globala och nationella diskussioner om klimatpolitiken.

Rasifierade grupper är mer troliga att bo i högriskzoner för till exempel översvämningar, extrem värme (områden med färre träd och mer asfalt) eller nära giftiga fabriker som förorenar luften och gör människor sjuka. En lång historia av diskriminerande bostadspolitik och systematisk rasism har tvingat rasifierade grupper att bpsätta sig i underutvecklade bostadsområden i städer och på landsbygden.

Människor som flytt konflikter, fattigdom eller tidigare klimatkatastrofer har ingen stabil juridisk eller ekonomisk bas att stå på. Migranter utgör en stor del av den globala informella arbetskraften. När klimatkatastrofer inträffar saknar de juridiska rättigheter, tillgång till skydd eller statens stöd.

Evakueringsplaner, krislarm och skydd är sällan utformade för att fungera för personer med funktionsnedästtningar, vilket lämnar dem utan hjälp när en naturkatastrof inträffar. Forskning visar också att vid naturkatastrofer får HBTQIA+-personer sämre tillgång till skydd, sjukvård och nödhjälp.